Hifi har varit ett av mina största intressen sedan tonåren. Kunder i mogen ålder känner genast igen historien om att man i första egna lägenheten först skaffade Stereon. Sedan, när det fanns pengar ... soffa och soffbord. Enkel prioritering.

Hur det ser ut idag för kidsen vet vi alla och det är ingen idé att ondgöra sig över dessa sakernas tillstånd. Varje generation har sitt och om man bara visar, berättar och involverar så kommer det nytt blod in i musiklyssningens värld. Precis som det gör med andra "gamla" intressen, Foto t ex. Jag har spenderat många timmar i rött ljus, soppat film, skapat pappersbilder i framkallning, fix, skölj, tork... De dagens ungdomar som blir visade en riktig kamera och vad man kan åstadkomma blir ibland bitna och öven om man nu mest har stor datorskärm är det något annat än mobilkamera och mobilskärm.  

Att ha en Hifibutik är inte olikt att vara hifi-intresserad och tråna efter prylar man egentligen inte har råd med. I en värld så knökfull av content, branding, grupptillhörighet och reklam skall man navigera. Och vis av många möten med mogna kunder kan jag säga att det där fungerar. Många köper tillhörighet. Eller ett märke som har 80 år på nacken och alltid gjort bra prylar. För att vara säker, köpa "rätt". Nuförtiden är Hifi en foto-pryl. Bild på riggen och upp på forum. Att en rigg låter sagolikt är svårt att förmedla. Men ett foto på någon av branschens stora ger alltid hurra-rop. Gröna VU-metrar ihop med dyr högtalare slår allt. Och det är helt naturligt, inget "surt sa räven". Det är ett sätt att göra business.

För egen del startade det likadant. Man ville ha de där välkända prylarna, komma upp i elitligan. Krell KSA 250, som värmde både torpet och torkade jeansen över natt. Jag hade råd med ett KSA 150 och visst var det fantastisk elektronik och ett he-etes driv och baskraft. Dreglade över Mark Levinson på mässor, en smula mer sofistikerat, Luxman, Accuphase, byggkvalitet, Audio Research ... snyggt, sofistikerat men hittade aldrig riktigt hem hos mig.

Om man gör ett hopp framåt befinner jag mig ganska plötsligt som ägare till en Hifibutik. Och det är jag som skall ta ut kursen framåt. Vi la ned bio, klockradios, paraboler, TV ... Hificonsult skulle syssla med det som alltid varit kärnverksamheten, 2-kanalig Hifi. Det är vad som roligt. Det är det man vill jobba med. Om det inte funkar så ... låser vi och går hem. Gör något annat. Det beslutet gjorde att vi gick från att vara en av regionens största "radioaffärer" till att bli Hifibutik. Det i sin tur gjorde att den strida ström av människor som vant sig vid att komma in och köpa antennkabel, satellitconverter, förlängsningskablar, högtalare till TV:n eller en ny stor tjock-TV ... nu planenligt gick till Siba, ON-OFF, Elgiganten osv. Det draget räddade förmodligen verksamheten. Det var många som försökte hänga på i flera år med Plasmaskärmar, bioutrustning osv, många av dem gick omkull inom 10 år. Men beslutet innebar ju också att underlaget krympte. Vi var tvungna att leva på vårt hifi-rykte. Någon som kommer in och köper en TV kanske ville lyssna lite på en stereo när han ändå var där och då var det ju ofta affär på gång. Nu kom inte dom in längre.

För mig stod det ganska snart klart att de flesta butikerna var styrda av att hitta sätt att överleva eller utvecklas på, kunna behålla intresset för sin existens, ha kvar sina anställda osv. Man skannar av det som får bra i test, eller något som slår på marknaden och man är snabbt där och erbjuder produkten. Alla måste ju såklart förhålla sig. Ingen butik kan ju sälja samma förstärkare som de sålde för 20 år sedan för den "låter fortfarande bäst", så det så ... Mot den ytterligheten står alltså det moderna, lättflyktiga. Märken kommer, haussas upp, försvinner. En aktör kan ha 100 olika brands och man måste ju vara svårt blind för att inte inse att över hälften är skådebröd som man "sitter på" ifall någon skulle visa intresse. DÅ har man första tjing på att beställa. I praktiken blir det som någon form av skördetröska som kör genom fältet av märken. Ibland tar sig ett märke av sig själv. Det behåller man. Eller leverantören spenderar massor av budget på reklam så att man själv slipper engagera sig. Det märket behåller man också.

Det blir alltså en balansgång mellan dessa två. Åter till likheten mellan en hifi-intresserad och en hifihandlare. På besök i Munchen slås man av hur mycket skit som branschen faktiskt producerar. Det är så mycket skådespel, glassiga fjädrar, överlägsna gubbar som om du har tur nedlåter sig till att prata med dig. Andra är som illrar, besjälade av att övertyga dig om att just DOM har hittat en helig graal, redefine the sound of music, experience the true soul of ... Ofta har dom en sorts talking point, är det kablar så förklarar de gravallvarligt att - i motsats till alla andra tillverkare - så vet dom att induktansen är det viktiga. Och så här har vi löst det ... Och man känner sig gammal, tänker på Transparent som tänkte just de här tankarna för 30 år sedan, kom vidare, och vidare, och vidare...

Det jag tycker sämst om är att ta en medioker skivspelare (hård plint, rega-arm, AT-nål för 500kr) i klassen under 10 000kr och trycka någon logga eller bild på (Megadeath, Lamborghini, Kalle Anka) på plinten och sälja denna vrålheta samlarutgåva för 14 000kr. Går omväg, skämskudde.

Sedan händer det. Man kommer in i ett rum som gjort jobbet. I det läget spelar det ingen som helst roll att riggen förmodligen kostar flera miljoner. Mässrum är svåra, det här gör sig inte själv. Det kräver kunskap och engagemang. Meaning? Jo, högtalarna jag tittar på och nu genast vill ha är alltså gjorda av människor som kan det här jobbet. Som inte trycker Metallica-emblem på prylarna. Som inte använder krossade diamanter i strössel över höljet för att tredubbla priset och göra det hela unikt och stendyrt, begärligt, "lyxigt". HÄR finns alltså det jag vill sälja, det jag kan stå för. Riktig performance, riktig kunskap i botten och - vilket hörs om man sammantar allt jag ser i rummet - någon som brinner för samma sak som jag. DET är något att luta sig emot. Ta en chans, fixa fram pengarna.

Ring a bell?

Du som hifi-kund: tänk likadant. Köp enbart det som gör dig övertygad. Det som gör dig lycklig. Av någon som kan sitt jobb, vill ditt bästa (för du kommer tillbaka då) och är besjälad av High Fidelity. 

På Munchen-mässan fanns det två rum jag hörde som hade denna kvaliteten. (med ett undantag till hos Leif Marten som lirade på en ny variant av Coltrane som var avstämd till 19 Hz, lät bra) Det ena var vårt, vi lyckades verkligen få till ett bra ljud, en upplevelse. Det andra rummet kan jag inte berätta om ännu, kanske aldrig, framtiden får utvisa.

Ni som orkat läsa ända hit förstår säkert andemeningen i texten. För mig är det länge sedan Hificonsult var tvunget att finnas. Den tid när man måste hålla revir, behärska ett område och bekämpa andra som vill upp och in i branschen (dom som då grät över att allt var orättvist och senare stenhårt hävdar sin rätt att vara först till godisskålarna). Det är ointressant, ett jobbigt sätt att göra affärer på och efter många decennier som hifi-intresserad och över 20 år som professionell finns bara en sak som gäller: Om jag gillar det jag hör kan jag sälja det. Annars inte. Om jag tycker leverantören är bra och rättvis är allt OK. Om leverantören håller på och leker lekar, baktalar, ger andra förmåner och låtsas som det regnar. Ta dina prylar härifrån.

Det en hifi-intresserad slipper jämfört med någon som äger en Hifibutik är dagens mode att bli kränkt över att få förklarat och utvecklat saker som inte stämmer med ens egna (ofta 25 år gamla) uppfattningar. Men det är en annan "Sladd har ordet". Vi hörs framigenom, nu börjar nya hemsidan fungera. Fundera nu på vad du vill med din hifi, budget skall man alltid ta med i ekvationen. Men valet av utrustning måste ha en riktning. Hos mig kan du beställa ett hembesök och tro mig, vad dina prylar kostar - lite eller supermycket - spelar ingen roll. Det är inte prislappen eller märket som gör ljudet. Det är know how och uppställningen.