Accustic Arts AMP 1

Okay, här är historien.

För två år sedan tog vi oss an Accustic Arts i Sverige. Vi har ju en del erfarenhet av tysk elektronik efter Burmester och senare AVM.

Det här företaget är betydligt mindre, på gott och ont. Mer på gott visade det sig då folket i Accustic Arts-huset visade sig vara helt vanliga människor med både humor och yrkesstolthet. En bättre blandning än man kanske i förstone anar. Nåväl, deras sortiment är en smula åt det tyngre hållet. Vad det verkade mer åt Asien-hållet (där pengarna finns idag) än åt våra kvarter med mer prestanda/hobby/entusiast-kunder. Slutsteg i synnerhet som startade på AMP IV och 355 000kr (!). Sen fanns större och bättre alternativ och prislapparna följer såklart med uppåt.

Jag gjorde för två år sedan en skiss i fotoshop där jag tog en bild på AMP IV, krympte ihop den på höjden, skickade till Jochen som äger Accustic Arts och önskade mig något som var hälften så starkt som en AMP IV, såg exakt likadant ut förutom höjden och som kostade kanske 60% av deras för tillfället minsta slutsteg.

I veckan kom den!

Hälften så stark (200W) och kostar 195 000kr !

Då infinner sig nästa fråga. Hur bra blir det när man bantar en produkt? Var har de kapat? Blir det en köpbar pryl som är ganska OK, dvs märks det att det kanske är en "snikmodell"?

Vi kopplade in och anslöt våra Qln Reference 9 i finrummet.

We were not prepared for this ...

En utvikning till är på sin plats. Genom åren har ju butiken haft vissa "standardförstärkare". På 00-talet och 10-talet var det Bladelius Ymer/Bladelius Balder. Alternativet var Burmester 911/Burmester 956. Vilka växlades över till AVM SA 6/ AVM SA 8. Det tog många år innan något annat steg slog ett Burmester 911 med sin våldsamma dämpfaktor och ändå en lugn diskantåtergivning. AVM SA 8.2 fixade det tack och lov och 8.3 samt 6.3 var ännu bättre produkter. När vi så slutade med AVM uppstod en lucka och ett slutsteg från Accustic Arts för 355 000kr som första steg blir väl jobbigt. Nu kom alltså lillebror och man kan ju bara hålla tummarna då detta är inom möjlighetens ram för väldigt många av våra kunder. Men - presterar det?

Korta versionen: yes.

Långa versionen:

Från första låten tittar vi på varandra och undrar vad som står på. Vi hör nämligen att detta förmodligen är butikens bästa slutsteg. Det är åtminstone med råge butikens mest prisvärda slutsteg. Och samtidigt ... tycks det låta bättre än AMP IV. Undertecknad är ju allergisk mot att kalla apparater för "musikaliska". Men det är väl vad som kommer upp i hjärnan gång på gång. Det är njutbart, roligt, det svänger. Steget tar hand om de våldsammaste passager i basområdet helt oansträngt. Det går bråddjupt ända ned i källaren. Det är tydlig definition mellan syntbas, orgelbas, elbas med metallsträngar, elbas med natursträngar, bas från Hammondorglar, enkla eller dubbla baskaggar ... man hör *allt*. 

På Steve Smith:s låt Drum's stop, No good" Finns dynamik I alla register och våldsamma baspukor som träffar i mellangärdet. På samma gång är det oerhört definierat och delikat återgivning. Steget har en lite flytande organisk spelstil i all upplösning som påminner om Vinnie Rossis ljudsignatur.

Vi betar av flera av våra populära testlåtar, en är inte någon audiofil skapelse, startar med ett elpiano och diverse effekter. Marie Fredriksson sjunger "Tro" och efter intro kommer kompet och det är tight och djupt, senare kör och fullt ös i låten. Låter väldigt lätt "too much" och elektriskt. Så icke med AMP 1!

Då man ju blir förvånad över att steget känns lika starkt som sitt storasyskon vill man ju dra det till sin spets en smula. Om man sätter på Kari Bremnes live-platta och låten "Sövngjengerskan" kommer efter en dryg minut 90 sekunders milt vansinne med både trummis och slagverk i full frihet. De tyngre anslagen torde tömma slutsteg på all kraft korta perioder om man vrider på högt. Och högt vred vi på. Det är möjligt att vi hade mer omutlig kraft längst ned då vi spelade AMP IV på samma låt. Men marginellt. Och så det där då ... att det låter bättre...

OK, kraft, dynamik, basanslag i stora och kontrollerade mängder. Så, har vi en Citation, Rotel eller en Harman Kardon (120 ampere!) framför oss? Starka var dom men i dagens ljus akterseglade mot horisonten.

Vi spelar så lite mer finstämt. En klassiker i den här butiken är Harry Belafonte sings the blues och "a fool for you", en låt som har ett grundbrus men också en stompig basgång, generös trombon men framförallt, en rösthantering och placering av rang. Du hör Belafontes röst inklusive väs på både in- och utandning, rätt uppställt och med hög upplösning blir det en smula hologram över det hela. Med AMP 1 kan du ta på karln. Trots att han varit död i två år...

Vi fortsätter med en ganska naken inspelning, Chantal Chamberlands cover på "I put a spell on you". Här går det lätt att skilja isär instrumenten, massor av luft emellan och ibland hör man någon anomali i mickuppställningen med ett eko som speglar sig på andra sidan upptagningsrummet. Och eftersom man inte var med då de spelade in har man ingen aning om ifall det är en skärm som står fel, någon överhörning av helt vanlig elektrisk typ eller något annat. Klart är att pianot som är ljust och klockrent här inte återges kliniskt och metallartat utan både mjukt och klart samtidigt. Likaså gitarren som ligger i vänster kanal inte bara är en ton utan har ett litet elgitarr-grus som strävt bär upp det hela.  Chantals röst, ja, vad säger man.  

Man hör alltså allt och man gillar allt man hör. DET säger mig att det här slutsteget kommer vi sälja många av de närmaste åren. Det är lika starkt som ett Burmester 911 och låter bättre över hela paletten, det är roligare att lyssna på än AVM 8.3 där AMP1 har samma styrka men den där odefinierbara storheten av flytande återgivning som många kallar "musikalisk". Och vad du än kastar på det så fungerar det. DET är en trygghet och i vår värld kan det vara A och O. Att våga koppla upp till vad som helst. Att veta att det levererar på låg volym och när du vill imponera åt andra hållet tittar man bara förvånat på det i sammanhanget (Accustic Art-sammanhanget) "lilla" steget med stigande förvåning. Vi har inte hittat någon gräns för det, vare sig i delikat finlir eller imponatoranslag.